jobbigalisa.blogg.se

Havet ligger stilla likt världens största spegel. Det slår i vattnet fast det inte borde finnas så många fiskar i den döda Östersjön. På öarna runt mina föräldrars ö hörs ljud av skrammlande tallrikar och bestick. En os av nygrillat sprider sig. Solen börjar sakta gå ned. Måsarna är fortfarande vakna och gnäller ihärdigt. Jag sitter på bryggkanten och dinglar med benen. Nu har havstemperaturen stigit till tjugo grader här ute. Det ska bli skönt att ta ett kvällsdopp. Längst med bryggkanten ligger två båtar så jag och min familj ska kunna ta oss hit. Hit till vår fridfulla och älskade ö.

Det var för länge sedan som min mormor och morfar var ute och paddlade som de hittade vår favorit ö. Mormor älskade ön så mycket att hon tog kontakt med kommunen och frågade om hon och morfar fick lov att bygga en stuga här. I många år arrenderade de ön av kommunen. Idag har kommunen sålt ön till mamma eftersom kommunen behövde pengar.

Jag är lyckligt lottad som har den här ön i min släkt. Mina föräldrar har inget överflöd av pengar, men vi vet att ön är värd mycket idag. Affektionsvärdet, inte minst. Idag är det mina föräldrar som betalar fastighetsskatt för att äga ön. Om det en gång blir jag som ska göra det kommer jag gärna göra det. Det betyder mycket för mig att få sitta här på just den här bryggan och kunna kasta mig i vattnet när jag vill. Därför har jag inget emot att betala några extra kronor, som som delvis baseras på min inkomst, för att få sitta här. Därmed blir fastighetsskatten ett sätt att dela med sig för mig. Jag har. Alldeles för många har inte. Dessutom vet jag att fastighetsskatten är ett stort och viktigt bidrag till statskassan. Att dela med sig får mig att kunna njuta av det jag har när jag ser andra som inte har.

Om du nu ska åka motorcykel så tänk på att ha ordentlig skyddsutrustning och kör med insidan av huvudet. Allt för många motorcykelolyckor finns att läsa om.

Jag ringde bilprovningen och när det handlar om bilar och registreringsnummer så är det bäst att bokstavera bokstäverna med hjälp av namn för att undvika missförstånd. Det har länge irriterat mig att den bokstaveringen som flest använder är med såkallade "pojknamn" och därför trotsade jag såklart och bokstaverade med såkallade "flicknamn". Johanna Petra Berit, sa jag och fick till svar av en talsvarsröst:
- Menade du J som i Jonas, P som i Pelle och B som i Bertil?




 

Kneippbyn, campingplatsen vid Visby med Pippi Långstrumps hus, är bra på mycket. Fint läge och en lugn miljö. Men sedan början av sommaren har Kneippbyn infört en ny regel, är du under 25 år och vill tälta förpassas du till ett litet avskilt hörn i anslutning till skogen. Där får du som ungdom på nåder bo under förutsättning att du har ett knallrosa band på armen (som inte går att ta på och av, du måste således bära det på hela semestern), sätter upp en rosa lapp på tältet och skriver på ett kontrakt om att följa olika ordningsregler så som att inte festa och skräpa ner.

"För att vi hade så mycket problem med ungdomar tidigare år" sa personalen, "åldersdiskriminering" säger vi. För vad är det som säger att alla människor under 25 vill ägna sin semester åt att supa och slåss och därför måste hållas under extra bevakning i karantän markerat med rosa på campingkartan?

När vi (jag har sällskap av socialdemokraten Emeli Lanninge från Eskilstuna) sent på kvällen anlände till Kneippbyn var det exakt detta vi mötte. Vi skrev under kontraktet om att sköta oss, plockade på oss de rosa banden och åkte bort till det rosamarkerade området. Väl borta på platsen möttes vi av tre tält och spritflaskor på borden. Det var då vi insåg hur sjukt det hela var. Vi åkte således tillbaka till receptionen för att prata med personalen som givetvis hävdade att de inte hade något mandat att låta oss bo någon annanstans än just i det rosa området. Efter ytterligare diskussioner och en skvätt tårar kunde de gå med på att vi skulle få slå ner tältet på annat område, men det var först efter att vi gång på gång intygat om vilka laglydiga människor vi var som aldrig förde väsen och inte drack sprit.

När vi slutligen fått upp tältet och lagt oss för att sova kändes det hela så förnedrande. Här fick vi, fast egentligen inte, sova som på nåder. Tack, det var hemskt vänligt av personalen.

Lisa och Emeli