jobbigalisa.blogg.se

Ba ba ba ba barbara ann, ba ba ba ba barbara ann, you got me rockin and a-rollin
rockin and a-reelin, skrålar det ut från högtalarna. Danskänslorna gör att det rycker i hela kroppen. Alla sjunger med av bara farten. Det är första maj 2008 och vi är tre tjejer som sitter i baksätet på en äkta raggarbil.

 Det är ju skiit coooligt, raggare borde man bli, hojtar Petra Johansson.

På innerbackspegeln hänger ett par pilotbrillor. Under pilotbrillorna hänger två wounderbaums med en "american style" i form av dess rödblåa färger och vita stjärnor. Två vita plyschtärningar med svarta prickar dinglar i fönstret. I innerbackspegeln syns två mörka ögonbryn och två fokuserade ögon. Där syns också en panna som rynkar sig efter solens strålar som kraftigt bländar ögonen. Håret är jämnt klippt i nacken och det ligger väl bakåtkammat med en lagom mängd glansig brylcreme. De ljusa kinderna ramas vackert in av de mörka polisongerna. Iklädd en svart skinnjacka, ett par mörka byxor med tight fot och ett par välputsade boots sitter han på förarsidan. Det är han, Micael Hellberg, den äkta raggaren, som kör sin raggarbil Dodge Dart GT 1965 idag.

Mellan klockan tio och elva fylls hela parkeringen framför Ingers Däck av raggarbilar i alla olika storlekar, färger och utsmyckningar. Mitt bland bilar som väntar ivrigt på att få tåga vidare syns skrattande och roade människor som springer från den ena bilen till den andra. En liten pojke bärs på armen av sin pappa. Pojken är iklädd ett par jeans, en långärmad tröja och över den bär han en svart skinnväst.

Klockan elva tar en bil initiativet och vi andra hakar efter. Jag försöker ta på mig bältet men det finns inget. Micael ler och säger att jag kan sluta leta efter ett bälte. Det finns nämligen inget. Hans årsmodell saknar bälten eftersom det inte var påkommet då bilen tillverkades. Känslan att åka bil utan bälte är ovan.

Längst Nyköpings gator har många tagit sig ut för att se kortegen passera. Micael vevar ned rutan och lägger sin armbåge kråmad halvvägs ut genom fönstret. Värmen sprutar ut från de små fläktarna i bilen. Den ena handen håller han på den smala svarta och kråmade ratten. Med den andra handen vinkar han till en man som högt ropar på oss från trottoaren. Vi rullar framåt i 20 kilometer i timmen. Ur högtalarna skrålar nu Elvis Presley med låten You were always on my mind, you were always on my mind.

Efter att ha avklarat Nyköpings gator och torg, ja det var faktiskt några bilar som genade över torget, bär resan iväg den gamla vägen mot Norrköping. Längst vägkanten stannar den ena raggarbilen efter den andra. Vid Tuna motell stannar vi tillsammans med närmare hundra raggarbilar. Inte bara vi är kissnödiga.

Plötsligt stängs Elvis Presley av och det blir tyst i bilen.

Vi måste spara på batteriet, förklarar Micael till Sebastian Franzén Hartzell som också sitter i framsätet.

Hastighetsmätaren ser ut att ha varit vit en gång i tiden. Nu har den åldrats och därför blivit gulbrun. Till höger om den syns små texter där det står gasoline, temperature, alternator och vid texten heat går det att välja mellan frost eller warm. På de svarta skinnsätena ligger en rosa och en vit pälskudde för kalla rumpor. 

Det är en lång rad av raggarbilar både framför och bakom oss. Himmelen är vit av täta moln. Med jämna mellanrum blir vi omkörda av motorcyklar som också är påväg. När vi närmar oss Norrköping osar en stickande doft av hönsbajs in genom de öppna fönsterna.  

Efter att vi sparat på batteriet tillräckligt rullar Pretty woman på stereon. Sebastian vänder sig om och frågar om damerna har det bra i baksätet. Vi svarar att vi är hungriga. När vi rullar in i Norrköping stannar Micael till vid en korvmoj. Bilden av att alla raggare äter korv från en korvmoj förverkligas.

 Korvmojer äts det från för att det är godast, tror Micael.    

Vi kör in längst Norrköpings stora gator. I rondellerna står poliser iklädda sina gula västar och dirigerar åt vilket håll vi får åka. Nyköpingsraggarna beblandar sig med de övriga som kommit hit idag. Trots att vädret bjuder på kyla är vägkanterna fyllda av trogna Norrköpingsbor som vill se den årliga kortegen med motorcyklar och raggarbilar. Kortegen blir längre och längre. Vilken folkfest.

Tänk om fyrtio år kommer det åka massor av Saabar här istället. Då kommer folk säga att, kolla där är en Ford 95:a liksom, säger Sebastian.

Vi övriga i bilen spinner vidare på Sebastians tankegång. Det återstår att se om han har rätt.  Ba ba ba ba barbara ann, ba ba ba ba barbara ann....

Hon är så vacker i sina brunbrända kinder med de hallonröda läpparna och den jämna tandraden. Det bruna axellånga håret ramar vackert in hennes ansikte. Hakan hänger lite mer än när vi sågs sist. Kinderna har också blivit lite rundare. I övrigt är hon sig lik. Det är bara att ett av hennes ögon börjat gnistra lite mer än tidigare. Ett ljus är påväg att tändas. Om tio dagar beräknas hon föda sitt första barn.

Jag är glad för hennes skull och försöker föreställa mig vilken känsla hon har i kroppen just nu. Hon sitter lungt och stilla med händerna ihopknutna vilandes på magen. På fingret blänker en förlovningsring. Jag känner med min hand på magen och funderar på om den lilla krabaten kanske kommer ut snabbare om jag trycker för hårt. Därför känner jag bara lite löst. Tänk att det ligger en liten bäbis där inne i magen. Tänk hur vi är skapta.

Efter att jag tittat fascinerat på magen så öppnar jag min mun och ställer en fråga som jag aldrig trodde att jag skulle ställa.
-Vet du om det blir en tjej eller en kille?

Varför frågade jag det? Helt idiotisk fråga som jag blir så arg när andra frågar. Som att det skulle spela någon roll om det kom ut en bäbis med det ena könet eller det andra. Det viktigaste är ju att det kommer ut ett barn som mår bra och förhoppningsvis har två armar och två ben. Könet är ju det mest oväsentliga och ändå det första många frågar en gravid kvinna. Och så gör jag samma sak. Det ska inte hända igen.

Det mörka rakkammade håret prydde hans mörka nacke. Han har bott i Sverige sedan han föddes. Att skriva och läsa tillhör inte favoritämnena. Däremot är han en stjärna på datorer. De mörkbruna ögonen tindrar. Det går inte att undgå att se på hans långa svarta ögonfransar. Att hålla i pennan på det sättet som alla säger att man ska hålla är inte heller lätt. Först pennan och sedan sitter en stor blå gummiplopp på den för att underlätta. Som de intryckta mönsterna på gummiploppen visar ska fingrarna hålla men det är inte lättatt förstå. Han kommit på ett eget sätt istället. Pekfingret och långfringret hålls hårt ihop bredvid varandra och på något sätt kläms pennan fast efter att tummen trycker till. Det fungerar.

Teckningen är färdigmålad. Under bilden försöker han skriva två rader. Solen lyser. Då måste jag vara ute.
Äntligen är han klar och springer glädjande fram till fröken. De övriga åtta-åringarna är inte riktigt färdiga ännu så många av dem tittar på honom med undrande blickar.
- Vad heter du, frågar fröken?
- John, svarar pojken samtidigt som hans ansikte skiner.
- Sluta larva dig och skriv ditt riktiga namn på teckningen innan du lämnar in den, för det har du glömt. Se så, säger fröken.
- Jag heter John, säger pojken samtidigt som hans blick sjunker ner mot golvet och han går med tunga släpande fötter tillbaka till sin stol.

Han tar tag i pennan och trycker till fingrarna på sitt alldeles egna sätt på den där klumpiga och tunga gummiploppen. Längst ned i högra hörnet skriver han Ronny samtidigt som han drar ett argt sträck över bilden och lämnar in den till fröken.

Han kommer fram till mig och viskar:
- Jag heter John. I andranamn. Jag vill kallas John för Ronny är fult.