Om att passa in...
Det mörka rakkammade håret prydde hans mörka nacke. Han har bott i Sverige sedan han föddes. Att skriva och läsa tillhör inte favoritämnena. Däremot är han en stjärna på datorer. De mörkbruna ögonen tindrar. Det går inte att undgå att se på hans långa svarta ögonfransar. Att hålla i pennan på det sättet som alla säger att man ska hålla är inte heller lätt. Först pennan och sedan sitter en stor blå gummiplopp på den för att underlätta. Som de intryckta mönsterna på gummiploppen visar ska fingrarna hålla men det är inte lättatt förstå. Han kommit på ett eget sätt istället. Pekfingret och långfringret hålls hårt ihop bredvid varandra och på något sätt kläms pennan fast efter att tummen trycker till. Det fungerar.
Teckningen är färdigmålad. Under bilden försöker han skriva två rader. Solen lyser. Då måste jag vara ute.
Äntligen är han klar och springer glädjande fram till fröken. De övriga åtta-åringarna är inte riktigt färdiga ännu så många av dem tittar på honom med undrande blickar.
- Vad heter du, frågar fröken?
- John, svarar pojken samtidigt som hans ansikte skiner.
- Sluta larva dig och skriv ditt riktiga namn på teckningen innan du lämnar in den, för det har du glömt. Se så, säger fröken.
- Jag heter John, säger pojken samtidigt som hans blick sjunker ner mot golvet och han går med tunga släpande fötter tillbaka till sin stol.
Han tar tag i pennan och trycker till fingrarna på sitt alldeles egna sätt på den där klumpiga och tunga gummiploppen. Längst ned i högra hörnet skriver han Ronny samtidigt som han drar ett argt sträck över bilden och lämnar in den till fröken.
Han kommer fram till mig och viskar:
- Jag heter John. I andranamn. Jag vill kallas John för Ronny är fult.
