jobbigalisa.blogg.se

Lyssnade på P3 idag. Under hela dagen diskuterades hurvida rätt det var att hylla Zlatan på grund av hans uppväxt för att han lyckas så bra som han gjort med fotbollen. Diskussionen handlade om att diskussionsledaren inte tyckte att det var rätt att hylla Zlatan extra mycket för att han växt upp det segregerade bostadsområdet Rosengård. Hon hävdade att i debatten ska Zlatan lyftas fram och inte hurvida hans och, i detta fall, Ljungbergs uppväxter varit olika och på olika villkor. Jag höll inte riktigt med.

Att Zlatan lyckas berör mig mer än om en person som har alla förutsättningar som kan ges lyckas. Så är det bara. En familj med en annan etnisk härkomst än Sverige är utsatta. Det vet vi. Dessutom placeras de oftast i ett område som är segregerat. Att en socialt utsatt människa, som har många fiender inte minst i svarta skor och skinnjacka, lyckas känns långt in i mitt hjärta. Det känns mer än om en människa från en välbärgad familj från Stockholms innerstad med egen fotbollsplan på baksidan lyckas. Jag vill inte skilja på person och person. Det jag vill är bara att alla ska ha samma förutsättningar för att kunna lyckas. Kunna lyckas. Det känns som att de personer vi väljer att placera i utkanterna av stora städer och i förorter inte riktigt tävlar på lika villkor. De är underlägsna från början. Därför är det stort för mig att Zlatan är stor. Jag är glad att han är en förebild för kommande generationer. Det är också ett bevis på att man aldrig får ge upp, eftersom villkoren ännu inte är jämlika.
 
 

Arga människor. Arga, bittra och egoistiska människor kan jag bli så trött på. Surburkar. En riktig tjurig medelålders man kom intill jobbet idag. Att ta människor brukar kunna fungera om man bara är lite positiv och glad men idag höll jag på att tappa hakan. För det första så är jag ju redan underlägsen som kvinna och för det andra kundmottagare. Kunden har alltid rätt. Nej kunden har inte alltid rätt. Han var så otrevlig, kall och sur så direkt jag sa något så högg han med äckliga "snälla lilla gumman" repliker. Det kändes ungefär som att han drog ut mig på golvet, la mig på marken och hoppade och stampade mig platt. Jag vet egentligen inte vad han sa eller gjorde mer än att han bara var sig själv. Varför vara sur? Livet måste vara roligare om man kan le. Att vara sur vinner man inget på, brukar alltid pappa säga till mig. Hur som helst så gick den där idioten tillslut och det värsta var att han lyckades förstöre hela min förmiddag. Efter det kalla mötet gick ingenting bra och jag tänkte bara på vad jag gjorde för fel för att han skulle bli så sur. Jag mådde dåligt inombords av att idiot inte tyckte om mig. Jag måste bärttra mig och inte ta åt mig. Det var ju han det var fel på, inte mig. 

När jag tog mig i kragen och försökte släppa honom bakom mig så kom jag att tänka på något som kan vara värt att ha i bakhuvudet då man möter idioter...På framgång finns det inga recept, men däremot ett på misslyckande och det är att försöka vara alla till lags.

Ba ba ba ba barbara ann, ba ba ba ba barbara ann, you got me rockin and a-rollin
rockin and a-reelin, skrålar det ut från högtalarna. Danskänslorna gör att det rycker i hela kroppen. Alla sjunger med av bara farten. Det är första maj 2008 och vi är tre tjejer som sitter i baksätet på en äkta raggarbil.

 Det är ju skiit coooligt, raggare borde man bli, hojtar Petra Johansson.

På innerbackspegeln hänger ett par pilotbrillor. Under pilotbrillorna hänger två wounderbaums med en "american style" i form av dess rödblåa färger och vita stjärnor. Två vita plyschtärningar med svarta prickar dinglar i fönstret. I innerbackspegeln syns två mörka ögonbryn och två fokuserade ögon. Där syns också en panna som rynkar sig efter solens strålar som kraftigt bländar ögonen. Håret är jämnt klippt i nacken och det ligger väl bakåtkammat med en lagom mängd glansig brylcreme. De ljusa kinderna ramas vackert in av de mörka polisongerna. Iklädd en svart skinnjacka, ett par mörka byxor med tight fot och ett par välputsade boots sitter han på förarsidan. Det är han, Micael Hellberg, den äkta raggaren, som kör sin raggarbil Dodge Dart GT 1965 idag.

Mellan klockan tio och elva fylls hela parkeringen framför Ingers Däck av raggarbilar i alla olika storlekar, färger och utsmyckningar. Mitt bland bilar som väntar ivrigt på att få tåga vidare syns skrattande och roade människor som springer från den ena bilen till den andra. En liten pojke bärs på armen av sin pappa. Pojken är iklädd ett par jeans, en långärmad tröja och över den bär han en svart skinnväst.

Klockan elva tar en bil initiativet och vi andra hakar efter. Jag försöker ta på mig bältet men det finns inget. Micael ler och säger att jag kan sluta leta efter ett bälte. Det finns nämligen inget. Hans årsmodell saknar bälten eftersom det inte var påkommet då bilen tillverkades. Känslan att åka bil utan bälte är ovan.

Längst Nyköpings gator har många tagit sig ut för att se kortegen passera. Micael vevar ned rutan och lägger sin armbåge kråmad halvvägs ut genom fönstret. Värmen sprutar ut från de små fläktarna i bilen. Den ena handen håller han på den smala svarta och kråmade ratten. Med den andra handen vinkar han till en man som högt ropar på oss från trottoaren. Vi rullar framåt i 20 kilometer i timmen. Ur högtalarna skrålar nu Elvis Presley med låten You were always on my mind, you were always on my mind.

Efter att ha avklarat Nyköpings gator och torg, ja det var faktiskt några bilar som genade över torget, bär resan iväg den gamla vägen mot Norrköping. Längst vägkanten stannar den ena raggarbilen efter den andra. Vid Tuna motell stannar vi tillsammans med närmare hundra raggarbilar. Inte bara vi är kissnödiga.

Plötsligt stängs Elvis Presley av och det blir tyst i bilen.

Vi måste spara på batteriet, förklarar Micael till Sebastian Franzén Hartzell som också sitter i framsätet.

Hastighetsmätaren ser ut att ha varit vit en gång i tiden. Nu har den åldrats och därför blivit gulbrun. Till höger om den syns små texter där det står gasoline, temperature, alternator och vid texten heat går det att välja mellan frost eller warm. På de svarta skinnsätena ligger en rosa och en vit pälskudde för kalla rumpor. 

Det är en lång rad av raggarbilar både framför och bakom oss. Himmelen är vit av täta moln. Med jämna mellanrum blir vi omkörda av motorcyklar som också är påväg. När vi närmar oss Norrköping osar en stickande doft av hönsbajs in genom de öppna fönsterna.  

Efter att vi sparat på batteriet tillräckligt rullar Pretty woman på stereon. Sebastian vänder sig om och frågar om damerna har det bra i baksätet. Vi svarar att vi är hungriga. När vi rullar in i Norrköping stannar Micael till vid en korvmoj. Bilden av att alla raggare äter korv från en korvmoj förverkligas.

 Korvmojer äts det från för att det är godast, tror Micael.    

Vi kör in längst Norrköpings stora gator. I rondellerna står poliser iklädda sina gula västar och dirigerar åt vilket håll vi får åka. Nyköpingsraggarna beblandar sig med de övriga som kommit hit idag. Trots att vädret bjuder på kyla är vägkanterna fyllda av trogna Norrköpingsbor som vill se den årliga kortegen med motorcyklar och raggarbilar. Kortegen blir längre och längre. Vilken folkfest.

Tänk om fyrtio år kommer det åka massor av Saabar här istället. Då kommer folk säga att, kolla där är en Ford 95:a liksom, säger Sebastian.

Vi övriga i bilen spinner vidare på Sebastians tankegång. Det återstår att se om han har rätt.  Ba ba ba ba barbara ann, ba ba ba ba barbara ann....

Hon är så vacker i sina brunbrända kinder med de hallonröda läpparna och den jämna tandraden. Det bruna axellånga håret ramar vackert in hennes ansikte. Hakan hänger lite mer än när vi sågs sist. Kinderna har också blivit lite rundare. I övrigt är hon sig lik. Det är bara att ett av hennes ögon börjat gnistra lite mer än tidigare. Ett ljus är påväg att tändas. Om tio dagar beräknas hon föda sitt första barn.

Jag är glad för hennes skull och försöker föreställa mig vilken känsla hon har i kroppen just nu. Hon sitter lungt och stilla med händerna ihopknutna vilandes på magen. På fingret blänker en förlovningsring. Jag känner med min hand på magen och funderar på om den lilla krabaten kanske kommer ut snabbare om jag trycker för hårt. Därför känner jag bara lite löst. Tänk att det ligger en liten bäbis där inne i magen. Tänk hur vi är skapta.

Efter att jag tittat fascinerat på magen så öppnar jag min mun och ställer en fråga som jag aldrig trodde att jag skulle ställa.
-Vet du om det blir en tjej eller en kille?

Varför frågade jag det? Helt idiotisk fråga som jag blir så arg när andra frågar. Som att det skulle spela någon roll om det kom ut en bäbis med det ena könet eller det andra. Det viktigaste är ju att det kommer ut ett barn som mår bra och förhoppningsvis har två armar och två ben. Könet är ju det mest oväsentliga och ändå det första många frågar en gravid kvinna. Och så gör jag samma sak. Det ska inte hända igen.

Det mörka rakkammade håret prydde hans mörka nacke. Han har bott i Sverige sedan han föddes. Att skriva och läsa tillhör inte favoritämnena. Däremot är han en stjärna på datorer. De mörkbruna ögonen tindrar. Det går inte att undgå att se på hans långa svarta ögonfransar. Att hålla i pennan på det sättet som alla säger att man ska hålla är inte heller lätt. Först pennan och sedan sitter en stor blå gummiplopp på den för att underlätta. Som de intryckta mönsterna på gummiploppen visar ska fingrarna hålla men det är inte lättatt förstå. Han kommit på ett eget sätt istället. Pekfingret och långfringret hålls hårt ihop bredvid varandra och på något sätt kläms pennan fast efter att tummen trycker till. Det fungerar.

Teckningen är färdigmålad. Under bilden försöker han skriva två rader. Solen lyser. Då måste jag vara ute.
Äntligen är han klar och springer glädjande fram till fröken. De övriga åtta-åringarna är inte riktigt färdiga ännu så många av dem tittar på honom med undrande blickar.
- Vad heter du, frågar fröken?
- John, svarar pojken samtidigt som hans ansikte skiner.
- Sluta larva dig och skriv ditt riktiga namn på teckningen innan du lämnar in den, för det har du glömt. Se så, säger fröken.
- Jag heter John, säger pojken samtidigt som hans blick sjunker ner mot golvet och han går med tunga släpande fötter tillbaka till sin stol.

Han tar tag i pennan och trycker till fingrarna på sitt alldeles egna sätt på den där klumpiga och tunga gummiploppen. Längst ned i högra hörnet skriver han Ronny samtidigt som han drar ett argt sträck över bilden och lämnar in den till fröken.

Han kommer fram till mig och viskar:
- Jag heter John. I andranamn. Jag vill kallas John för Ronny är fult.

Skogen är full av vitsippor och på den nyuppmålade gräsplanen är närmare trettio flickor i full gång att spela en av säsongens första fotbollsmatcher. Samtidigt som publiken hoppar av nervositet ser flickorna lugna och avslappnande ut. Det syns att de har roligt tillsammans.  

Plötsligt får hemmalaget anfall och fyra mammor står bredvid varandra och hoppar av spänning. Förhoppningen om att bollen ska skjutas in i målet är stor. Målvakten står vid ena stolpen. En flicka kommer springande med bollen och tar i så det hörs ett stön efter att hon fått i väg bollen. Bollen kom rakt på målvakten, men det gör inget. Mammorna slutar hoppa och börjar istället klappa händerna. De ropar och berömmer flickorna för att de kämpade så bra och var så nära. Att titta upp innan man skjuter är inte lätt. Speciellt inte om man bara är åtta år.

Solen står högt på den klarblåa himmelen och äntligen verkar alla ha kunnat lämna sina vinterjackor hemma. Solglasögonen är framtagna och vårskorna påtagna. Gräset börjar bli grönare och i skogsdiket bredvid planen tittar vårblommor som tussilagon och vitsippor fram. Linjerna runt planen är nymålade inför säsongens alla kommande matchstarter. Temperaturen är alldeles lagom för att spelarna äntligen ska få spela i sina kortbyxor igen.     

Bredvid planen sitter en liten flicka som slickar sig under näsan för att få bort snoret från vårförkylningen. Hennes välkammade korta hår ramar in ansiktet med de rosenröda kinderna. Iklädd sin gråa jacka, vita gymnastikskor och rosa byxor har hon fullt upp med att sortera de nyplockade vitsipporna i olika grupper.

 Nej, nej Molly tar ett knippe blommor, säger hon för sig själv samtidigt som hon släpper det hon håller på. Hon skrattar och springer efter Molly för att få fatt i blommorna. Det syns att hon vet att hundar inte ska äta blommor. Flickan är en utav de övriga närmare femtio personer som tagit sig hit idag för att se barnen spela. Från ena mittlinjen och nedåt står motståndarlagets hajarklack. De utgör ungefär en tredjedel av publiken. På andra sidan står hemmaklacken som svarar glatt när de sex personerna på hemmalagets avbytarbänk skriker i kör:

 Andra sidan är ni klara?

  Jajamensan fattas bara, blir svaret som snabbt besvaras från bänken igen:

  Oj, oj, oj, ack, ack, ack, vilken dålig hejarklack, gör som vi heja på Oik.

Hemmalagen hinner inte mer än sluta med sin hejarramsa förrän motståndarna är i fullgång att vilja höras de också.  

 Vi har seglat över havet för att se det bästa laget, Bissarna. Samtidigt jublar deras övriga hejarklack och klappar händerna. Plötsligt får hemmalagets back tag i bollen och drar på en dundrande tåpaj som olyckligtvis hamnar rakt i magen på medspelaren som råkade stå mitt i skottlinjen. Hon ramlar ihop gråtandes med händerna för magen. I publiken hörs ett brus av medlidande suckar. Flickan som sköt får genast oroliga ögon och ber om ursäkt. De övriga lagkamraterna springer in på planen för att klappa på flickan som ligger och önska henne att komma igen. De sträcker ut hennes armar. Hon reser sig sakta upp och torkar bort tårarna från kinderna. Alla klappar händerna. Flickan som råkade skjuta bollen ler igen och domaren blåser på nytt igång matchen.

På hemmalagets avbytarbänk diskuteras hur fult motståndarna spelar och vilka skavanker de åsamkat dem. En flicka visar en reva som hon fått på armen medan en annan visar ett litet sår på benet. En jämnårig pojke, iklädd träningsoverall och med en fotboll i handen, kommer förbigående. Han hör hur flickorna diskuterar och lägger sig i samtalet genom att säga:

 Tjejer skit i hur dem spelar och skit i småsår. Spela istället.

I ena hörnet, strax vid markeringen för skottplatsen vid en hörna, sitter en liten flicka iklädd randig mössa. Hon har hittat en sandfläck som kan liknas vid en fotboll i storlek. Där gräver hon med en pinne som hon hittat. Hennes pappa lyfter tillbaka henne så att hon inte sitter på planen. Då blir hon förtvivlad och sätter sig istället precis bakom linjen. Hon sträcker sig till sandfläcken och fortsätter gräva. Hon sneglar på sin pappa för att se hur han reagerar. Han möter hennes blick och hon börjar pilla med pinnen i gräset utanför planen i stället.

Domaren blåser för slutsignal och publik, tränare och spelare jublar. Alla spelare springer in i mittcirkeln och lägger armarna om varandras axlar. De ställer upp sig i varsitt led för att tacka varandra för en god match. Snabbt blandas gula och röda matchtröjor ut i publiken.

 Pappa såg du vad bra vi var. Vi vann med 6-4, säger en flicka med andfådd röst och huvudet lagt på sne. Pappan svarar:

 Ja, ni var väldigt duktiga och vad roligt ni hade men jag tror att det blev 6-6 i matchen.

Flickans ögon tindrar. Hon ser ut att fundera en stund. Sedan svarar hon sin pappa:

 Blev det lika? Nej, det tror jag inte.

De kalla vindar som svept förbi de senaste dagarna försöker vi nu värma upp med ljus i våra fönster. Måndagskväll klockan 21.00 är även Oxelösund stilla.

En englastjärna har slutat brinna för att en liten liten människa har släckt den. Den blöta luften tränger sig på med sina små fuktdroppar som sätter sig överallt. Håret blir blött och ansiktet fuktigt. I varje andetag tränger sig fuktdropparna ned i lungorna. Diset börjar sakta försvinna. Bilarna står parkerade på garageuppfarterna. Människorna verkar vara inomhus. Havet skvalpar. När solen gick ned tidigare ikväll lyste himmelen starkt av röda, lila, gula och orangea sken. Nu är himmelen mörk och djup. Men skenen börjar komma fram igen. I det ena efter det andra fönstret längst våra gator tänds ljus. Håret på armarna reser sig snabbt. Det går en ilning genom hela kroppen. Det knottrar sig på ryggen. Hjärtat slår ett extra slag för varje ljus. En tår trillar sakta ned för kinden. Bara för att den är så fin och stark, gemenskapen.

Skrattgroparna pryder ansiktet på den leende farbrorn som kommer springande mot mig. Han är iklädd mörka byxor och en sliten röd täckjacka med svarta lappar på. Sorgen i ögonen är borta och hans steg ser lättare ut än vad de gjorde igår. Allt jag höll på med släppte jag för att höra vad han hade att berätta. Gårdagskvällen hade han ägnat åt att söka i kvarteret rund stöldplatsen. Sökandet hade givit resultat och väskan blev åter funnen. Den hittades öppen, men orörd, på en gata något kvarter bort. Det var bara det han ville berätta för mig.
 
Ville inte tjuven ha en gammal brun skinnväska, en termos och en matlåda? Eller kom tjuvens samvete ifatt? Vi hoppas på det sist nämnda. För både tjuven och för vår skull.